Är jag ensam om att vara patetisk för att jag tycker att det är ledsamt att Alex Schulman och Katrin Zytomierska gått skilda vägar? För att jag är så intresserad av ett par människor jag aldrig träffat? Det är lite märkligt det där. Hur som helst så är Alex en briljant skribent. Det första inlägg jag någonsin läste var första gången han skrev om hur han fuskat sig genom universitetet med påhittade referenser.

På tal om skribenter är Mats Olsson också helt underbar. Han berör på ett sätt som gör att jag fått tårar i ögonen ett flertal gånger när jag läst hans krönikor. Hans senaste finns HÄR. Idag handlar den bland annat om Lasse Stefanz av alla saker, och eftersom jag är den märkliga människa jag är gör detta krönikan ännu bättre.

Längs memory lane hittar jag minnen av mig, Milla och AnnaK diggandes framför scen till den tjocke sångare och trummisen på Sigges. Jag hittar också De sista ljuva åren på Farmors LP-spelare i sovrummet, och P4 med Svensktoppen på radion, ständigt P4 på den tyska radion i köket. Numera är inte radion tysk och den spelar Mix Megapol och då blir man inte lika musikallmänbildad.

Tänk att kunna skriva så det berör. Jag tror jag ska bli författare.